Vilken vecka!

Det här veckoslutet har jag gått och väntat på i - ja flera veckor! Senaste veckoslut hade jag ingen fritid alls och under den här veckan har jag jobbat än i Lojo eller Hyvinge, än i Helsingfors. På fredagen blir det ännu en Lojo-dag, och sedan får jag sova!

Det där med Lojo är annors trevligt. Jg börjar smått le när jag kommer dit, förutom att den nya motorvägen är bra att köra och eleverna är motiverade, tror jag att det beror på blotta tanken att det finns en stad som är frivilligt tvåspråkig! Delvis är det ju också därför jag undervisar där; för att vårdpersonalen skall klara sig lite bättre med svenskspråkiga patienter.

Jag läste i tidningen idag att över hälften av företagsledarna anser att goda kunskaper i svenska är viktiga för verksamheten. Efter att det andra inhemska ( i praktiken alltså svenskan) blev frivilligt i studentskrivningarna tycker jag att den här vinkeln inte tagits upp tillräckligt. Ungdomar, som låter bli att skriva svenskan, antingen för att de inte vill sätta tid på svenskan eller bara prioriterar annat, stänger en massa dörrar. Det här är ju bra för tvåspråkiga unga, som bra klarar av båda språken, men det är synd att så många väljer bort inte bara språket, utan allt som kunskaper i svenska medför. Jag hoppas att både högstadiernas och gymnasiernas studiehandledare påminner dem om riskerna med att låta bli att skriva svenskan. Kunde man kanske göra studier i svenska mera roliga eller attraktiva?

Rädda skogen!

Jag blev så glad när jag läste i tidningen om planerna på en nationalpark i Storskogen i Sibbo! Det finns få saker som gör mig så glada som skogar, träd, natur som man kan "gömma" sig i. När jag besökte Island för snart fyra år sedan var det en stor chock för mig att det inte fanns några träd (några fanns det men inte så många som man är van vid). Vi besökte en trollskog i Reykjavik som planterades för 20 år sedan. Om riktigt gjorde sitt bästa kunde man gå in i skogen så att man bara såg träd. Tog man ett steg åt sidan såg man vägen. När jag var ung och bodde i Grankulla precis vid en skog brukade jag rymma dit när jag ville tänka och vara för mig själv. Där tyckte jag om att sitta på en sten och höra på fåglarna, äta bär (om det var den tiden på året) och bara njuta av att vara utanför allt stadsliv.

Vi behöver områden dit man kan gå och vara nära naturen, och det är ju synd om dessa områden inte är nära befolkningen. Att gå på promenad, skida, plocka bär och svamp, titta på träden, känna doften av multnande löv... det här kan man inte uppleva på TV eller med en dator. Och att vara tvungen att köra dit eller ta bussen, det känns inte riktigt rätt. Mina barn har haft tur eftersom de har haft möjligheten att bekanta sig med Skogs-Mulle och lära sig hur man beter sig i skogen. I scouterna lär de sig nya saker om skogen.

När man hugger ner skogen och bygger en massa hus hjälper det inte mycker att sedan plantera några träd för att ge ett intryck av att vara nära naturen. Vi måste se till att vi också planerar att lämna kvar skogar och ängar. För många barn växer upp på ställen där de inte kan besöka naturliga skogar, utan bara parker där människan har bestämt vad som får växa, och hur länge. Hur skall de lära sig att respektera naturen? Var kan de känna att de är en del av den?

Is och snö

Fick igår ett samtal av scoutledaren som ingen mamma vill få: Alex föll genom isen i ån... (vi fick upp honom och allt är väl..fortsatte hon)

Jag måste nog säga att allt inte är väl om en vargungeledare för ut barnen på ån. De förstår ju inte att det är skillnad mellan isen på ån och isen på sjön.... Det är ju tur att det inte var värre än att han blev våt upp till midjan..både pojken, telefonen och busskortet överlevde. Men.. när barn ser andra barn på ån tror de ju att det är OK och de förstår inte att man inte kan gå ut på isen var som helst. Ringde idag skolan och berättade om det som hänt. Kanske de kan ta upp saken, och påminna barnen. Det skall alla vi vuxna också göra. Ofta.

Det är härligt att snön smälter. Jag kommer inte ihåg när jag har gått och väntat på våren som i år. Vi flyttade till ett nytt hem i december och jag vet inte vad det finns på gården. Vilka blommor, buskar och träd som kommer att glädja oss i sommar. Min man är inte lika otålig. Snön är vacker den också om än jobbig då man nu är tvungen att skotta själv. Ett nytt hem och en ny gård gör varje dag till en julafton - nästan. Varje dag upptäcker vi något nytt, och varje dag händer det något, som får oss att vara glada och tacksamma att vi får bo där. Vi borde nog stanna upp och njuta av idag, och inte vänta på framtiden så mycket, den kommer ändå.

Nordismen leve!

Nordismen lever och mår bra. På lördagen ordnades igen den Nordiska vinterdagen på Hanaholmen. Pojkarna hade väntat på den sedan i fjol. Vinterdagen har blivit en tradition som vi inte vill missa från år till år. Jag jobbade som hästvakt och pojkarna bekantade sig med den nya grenen för i år: kanister-curling. De spelade i nästan 4 timmar. Pauser i mellan för norska våfflor och korv. Vädret kunde inta ha varit bättre, massor med barnfamiljer (läs: nya kompisar), och det var OK att tala svenska. Jag beslöt att alltid tala svenska först och översätta vid behov. Funkade bra. De flesta kunde svenska eller förstod så mycket att de klarade sig. Hästen var söt. Släden gick fort. Barnen var glada att få åka.

Sådana här tillfällen att visa vad man "missar" om man vänder ryggen till våra nordiska grannar och vår gemensamma kultur och historia. Det var den bästa reklamen man kunde tänka sig även för finlandssvenskar och det svenska språket i Finland.

Jag fick ett paket igår från USA. En gammal vän skickade ett tiotal täcken för prematurer. Nuppupeitto-föreningen lever än! Tänk att någon sitter och syr täcken för finska bebisar på andra sidan jordklotet! Ibland undrar jag varför det kan vara så mycket lättare att hjälpa människor i ett annat land än vårt eget. Kanske vi lätt tycker att samhället borde ta hand om våra medborgare, och då kan vi hjälpa dem som blir utanför. Men det finns nog många som behöver hjälp här också. Fick också ett brev från en familj i Åbo som hade fått ett täcke för sin prematur-baby. När man får veta att någon uppskattar arbetet orkar man igen sitta och sy. Ingen baby borde vara utan ett täcke. Inte ens små, små prematurer.

Välkommen till Tiinas tankar

Det här med bloggar har jag gått och funderat på i veckor.. det tycks vara modernt och trendigt. Men man måste väl ha något att säga också?

Det som jag just nu går och funderar på (som säkert många andra också) är det här med transportstrejken. Det är konstigt hur jag nog förstår rätten att strejka, och förstår varför (åtminstone delvis) strejken kom. Men. Det kan inte vara rätt att barnen skall lida. Det är totalt omöjligt för många barn att ta sig till skolan. För att inte tala om klubbar, sport, gitarrlektioner och scouter på kvällen. Hur klarar sig ensamstående föräldrar utan bil? De kan ju inte ta ledigt från jobbet utan lön. Själv har jag som tur jobb nära järnvägen i åtminstone 3 veckor. Man får se hur det går sedan.

Barnen tycks i alla fall njuta av vintervädret, trots att skolvägen tar uppemot en timme i vardera riktningen. Och vi planerar en tur till soptippen före råttorna kommer!