Brobyggare

Idag hade jag glädjen och äran att räcka över mitt andra brobyggarpris. Delegationen för svensk service inom bildningssektorn i Esbo, där jag sitter som ordförande, valde till Årets Brobyggare Päivi Merkkiniemi. Brobyggarpriset ges till en person som inte har svenska som modersmål men på ett eller annat sätt bidrar till svensk service i Esbo. Päivi Merkkiniemi är såtillvida speciell, att hon inte själv talar speciellt mycket svenska. Däremot har hon redan i tio år arbetat för att vi även i framtiden skall ha finskspråkiga personer i Esbo som kan tala god svenska. Detta genom att hon år 1995 grundade ett språkbadsdaghem. Hon har också varit aktiv i språkbadsskolan som förälder. Språkbad är ett ypperligt sätt att lära sig ett språk, men också ett effektivt sätt att påverka attityderna mot svenskan. Då barnet går i språkbadsdagis eller -skola får hela familjen och bekantskapskretsen bekanta sig med ett nytt språk, och ser hur nyttigt det är att kunna svenska. Aktivt arbete för språkbadets framtid är en stor insats för svensk service idag och i morgon. Grattis Päivi!

behöver babyerna i Kajanaland täcken?

Jag har suttit och sytt så trådbitarna flyger under veckoslutet. Det är alltför länge sen sist. Jag sydde färdigt 30 prematurtäcken (de var alltså halvfärdiga) som jag i morgon får skicka till sjukhuset i Kajana. De behöver inte så många, det här räcker för ett helt år. Jag har suttit och funderat, medan jag sydde, om det inte vore fiffigare att baka pepparkakor eller städa eller gå på promenad. Skulle inte familjerna i Kajana (jag har ju aldrig ens besökt Kajanaland) klara sig utan täcken? Det skulle de säkert. En promenad skulle ha gjort gott... men pepparkakor hinner jag baka, vi har ju inte ännu hunnit äta upp dem jag bakade senast. Nu får i stället 30 familjer, föräldrar till för tidigt födda barn en liten gåva, ett eget täcke för barnet, som inte ville vänta på att komma till världen. Vad kan väl vara viktigare än det?

Plumsa i språkbadkaret!

I förrgår satt jag med några tiotal föräldrar, lärare och andra språkbadsintresserade och diskuterade språkbadets förutsättningar i Esbo, goda och ( ja- de finns) dåliga sidor, vem som kan språkbada, och hur det egentligen går till. Det var mycket intressant. I Esbo har vi redan under flera år kämpat för att språkbadet skall få fortsätta på nuvarande nivå, med undervisning i tre lågstadieskolor och två högstadieskolor. De som vet vad det går ut på har svårt att förstå varför någon kunde motsätta sig språkbadet som undervisningsmetod. Språkbad passar de allra flesta barn, och språkbadande barns skolframgång är i genomsnitt bättre än utan språkbad. De lär sig språk och realämnen lättare och efter 9 år i språkbad kan de välja mellan att gå i gymnasium på finska eller svenska.

Jag träffade förutom vuxna också ett antal språkbadselever. Barn som går i klass 2, klass 5 och klass 9. Alla kunde snacka med mig på svenska (trots att de talade finska sinsemellan- de är ju finskspråkiga). De verkade dessutom glada att de kunde tala svenska, inte alls stressade över någon slags "tvång", inte heller rädda att säga fel. När jag jämför deras språkbruk med mina vuxna elevers, kan jag bara undra varför inte alla kunde lära sig språk genom språkbad.... även vuxna.

Pennor i påsen

Under senaste veckoslut föddes ett projekt som skall hjälpa och stöda skolgången för flickor i byn Surobi i Afganistan. Jag grundade projektet i samarbete med ett existerande stödprojekt (som startades av FC Espoo damernas fotbollslag). Idén är att de 1500 flickor som nu går i skola i tält el.dyl. eller inte alls, kommer att få en skolbyggnad som de finländska fredsbevararna i området hjälper till att bygga. När de börjar skolan kommer de att via de här projekten få skolmaterial som de annors inte skulle ha tillgång till.

Pennor i påsen- projektet går ut på att samla ihop 1500 penaler med 2 blyertspennor, ett gummi, en pennvässare och en 15-20 cm linjal i. Kommer det flera än så finns det även andra skolor inom området. Den här skolan är en högstadieskola för bara flickor. Mera information om styrkornas arbete i Afganistan finns här. Mera info om själva projektet får ni av mig. Jag hoppas att alla som har möjlighet deltar!

Riksdagen och jag

Besökte riksdagen med min son för ett par veckor sedan. Nicholas är bara 11 år men oerhört intresserad av politik. Han väntar ivrigt på att få komma med i den riktiga politiken, tycker att det är på tok för länge att vänta tills man är 14. Han tror fullt och fast att man kan ändra på saker som är fel. Eftersom han hade hört att vem som helst får gå till riksdagen och höra på plenum tog vi en sväng till Arkadiebacken en fredageftermiddag, efter skolan. Här hans reflektioner:

- bara ca 10% av dem som var med i början satt kvar till slutet ( och det var bara 30 minuter)
- han tyckte att talmannen var bra. Vice talman Anttila höll god ordning. Hon skulle vara en ganska sträng lärare.
- besvikelse över att talman Lipponen inte var på plats..
- han bongade rätt många politiker på basen av "De makthavande" (Itsevaltiaat). Det var roligt.
- många trappor upp.
- synd att man såg så litet av riksdagshuset. Vi måste gå på en rundtur en annan dag.

Fredagen den 13 hade vi partistyrelsens möte, den här gången i den "gamla" riksdagens auditorium. Jag talade om välmående i skolan (eller bristen därav). Jag har funderat mycket på det. Hur kan vi få trenden att vända? Det kan inte fortsätta så att allt flere barn och vuxna mår så dåligt i skolan. Jag är övertygad av att mindre grupper är en lösning. Men det krävs mer än så. Det var första gången jag höll tal i det "riktiga" riksdagshuset. Lite historiskt, men inte så spännande som jag trodde...

Under veckan var det annors också ganska många möten. Fullmäktigesammanträde på Kårkulla på torsdagen. På måndagen hade Delegationen för svensk service inom bildningssektorn gemensamt möte med våra kolleger i Vanda, Svenska Kommitten (var det rätt Patrik?). Intressant och inspirerande.

Det känns att jag börjar bli varm i käderna när det gäller delegationer, nämnder och fullmäktige på olika håll. Nu när andra året rullar känner man både de viktiga frågorna och människorna. Då är det också lättare att be om taltur och ta reda på saker. Allt oftare känns det att vi borde komma ihåg att det handlar om riktiga människor och deras liv. Det är inte frågan om statistik, data och pengar. Det är frågan om människor. Barn. Familjer. Sjuka. Åldringar. Utvecklingsstörda. De svaga i vårt samhälle sitter inte på möten och behandlar budgeter. Men de har en plats där. Min plats. Och din.

politikerliv

Vilken vecka!

Senaste veckoslut besökte jag Stockholm med andra riksdagskandidater. Jag blev förvånad över hur elak kampanjen var på sina håll, och hur platt på andra. Det var kul att träffa många politiker på gatorna unga och gamla, och diskutera med dem. Det gick ju bra till sist. Det blir spännande att se hur saker förändras i grannlandet - eller om det gör det.

Hemma i Esbo kämpar vi för språkbadet. Den här kampen återkommer vi till gång på gång. Man undrar (på staden) varför antalet familjer som väljer språkbad för sina barn minskar (fast den nog inte egentligen gör det så mycket). Kanske för att det varje år, gång på gång kommer förslag till nämnden att slopa en av grupperna. Några års arbetsro, bättre information till föräldrarna i tid, en kommunal förskolegrupp till, det finns mycket man kan göra åt saken. Just nu verkar det som informationen om språkbad bara går familjer emellan, intefrån tjänstemän och byråer till familjerna. Nästa torsdag blir det röstning - igen om språkbadsgruppernas antal. Jag hoppas att språkbadet vinner.. sen kan man bara kämpa vidare.

Har börjat gå på gym. Idag försökte jag mig på Astanga joga. Kändes som att gå igenom en köttkvarn, jag var ganska mör när det var över. Andningen går bättre nu och jag känner mig lugn.. det kommer att göra ont i händerna i början, precis som cyklingen gör ont i baken 5-10 gånger, sen blir det bättre: ) Men för att orka med kampanjen gäller det att få upp konditionen.

Pust - nu kommer hösten

Pausen med sommarlov och återgång till vardagen blev längre än jag trodde.

Har bloggat i huvudet, tänkt i stället för att skriva ner. Bättre så här. Har också skrivit tal. Det har blivit roligare. Men. Om jag skrivertal som åhörarna tycker om har jag nog blivitför slapp. Det skall vara lätt att höra på, men kritiskt. Det är så lätt att skriva in ett innehåll som är populärt. Svårare att säga svåra, obehagliga saker.

Pohjola-Nordens huvudstadsträff var igen en succé! Ca 70 nordister från de nordiska hubudstäderna bekantade sig med Helsingfors och Borgå. Vi åt och drack, diskuterade nordisk demokrati och funderade på vad den nordiska modellen egentligen innebär och hur den uppkommit. Intresant. Men det var också givande att sitta och bara diskutera med deltagarna. Hur har ni det? Vad håller ni på med? Och- vi ses nästa år i Reykjavik!

På partistyrelsen tog jag upp studenternas situation och bristerna i nästa års budget. Jag hoppas verkligen att de som ännu kan påverka situationen (dvs de Sfp:are som förhandlar/sitter i riksdagen/har makt) ser till att studenterna får en 15% höjning på studiestödet. Det får inte gå så att man igen en gång skjuter upp det som borde ha gjorts för länge sen.

Jag är glad....

Jag bloggar från stugan (grannens dator). Tänk vad man hittar på! Jag har under de senaste dagarna funderat på orsaker att vara glad. Här kommer en (litet annorlunda) lista på orsaker..

1. Vi har rinnande vatten i stugan (efter 8 år har vi äntligen dragit en trädgårdsslang genom väggen in i stugan i stället för att bära in kallt vatter i ämbar).

2. Jag kan tvätta händerna, borsta tänderna, tvätta matbordet, göra hur mycket pasta jag vill, när som helst utan att bära vatten!

3. Solen skiner! Sluta jomas om att det är hett. On 6 månader är det kallt ock slaskit.

4. Det regnade igår. Vilken härlig doft! Håret tycker om regnvatten. Gräset likaså.

5. Mina blommor (pionerna) blommar. (berättade mamma som vattnat dem). Tråkigt att jag inte är där. 350 km är för långt att åka hem. Jag är ändå glad att de har överlevt. Jag har aldrig haft blommande pioner förr)

6. Man kan gå barfota på landet. (ibland i stan också) Fötterna är glada.

7. Man behöver inte alltid vara så fint klädd (om man träffar någon så känner man antagligen dem inte, eller så vet de att vi är på semester)

8. Det är OK att äta mycket glass. (det är ju så hett)

9. Det är OK att spela kort halva natten och sova till klockan 11.

10. Mobilen ringer inte. Den är påkopplad. Ingen behöver mig.. (utom till att laga mat - men de ringer inte)

Partidagsfunderingar

Nu är jag äntligen hemma. Ville ändå skriva ner några tankar om partidagen.

Stämningen var trevlig, debatten livlig men i positiv anda. Många intressanta och viktiga saker debatterades. Vi fick en ny ordförande (grattis Steffi! Tack Stina, Astrid och Didde! Tack Cecco!!), ett nytt partiprogram, ett tvåspråkighetsprogram, och godkände massor av motioner.

Vi åt med jämna mellanrum, köade ganska mycket (vilket inte var så illa eftersom det alltid fanns nån att snacka med), njöt av solen, sov inte tillräckligt och satt (eller stod) i buss i mera än 12 timmar..... Vi träffade gamla bekanta, nya bekanta, österbottningar, åbolänningar, nylänningar....

Mina motioner blev rätt väl emottagna, trots att reflexvästarna inte vann i omröstningen. Jag vill tacka alla som kommenterade och stödde den. Vi gör om det nästa år, och då går det!

Jag räknade röster i salen ..det var roligt, men inte klokt (man fick ju inte avlägsna sig...)

Länge leve 100-åriga Sfp!!

Godnatt säger jag.

I Vasa

Så är vi då här, Partidagen i Vasa. Soligt och varmt fast klockan är1 på natten. BUssresan var lång, alltför lång. Sällskapet trevligt. Mottagningen på Akademill var mysig. Stämningen förväntansfull. Ordförandekandidaterna verkade lugna och glada. Snart händer det.

Skrev just ner mitt tal för lördagens debatt. Trafiksäkerhet. Nu hinner jag sova en stund.

sommar?

Så är det sommar. Och partidag om några dagar. Den kom smygande, tyst, och nu är det bara några dagar kvar tills vi alla samlas i Vasa för att välja ny ordförande.

Det kommer stt bli många intressanta diskussioner, om ordföandekampen, tvåspråkigheten och partiprogrammet. Jag ser fram emot att träffa många Sfp:are som kag träffar alldeles för sällan, ock även dem som jag träffar ofta.

Barnen har inlett sitt sommarlov. Alexi spelar fotboll nästan dygnet runt, mycket träning och många matcher. Sover gott! Den här veckan njuter han av att gå i fotbollsskola, som spelas på gräs (man får ha shorts på) i stället som normala träningar som spelas på grus (där man alltså skulle få hål i knäna). Han visar inget intresse för fotboll i TV, vilket jag tycker är utmärkt. Bättre att göra själv.

Niki har det tråkigt.. brorsan är borta hela tiden. Nå, han hittar nog sin sommarrytm han också. Skönt att sova och inte behöva stressa. Jag tror att vi måste besöka bibban...

Jag har bara 5 egentliga arbetsdagar kvar. Sen börjar det långa sommarlovet för denna snuttjobbare. Jag blev igen påmind om hur arbetslösa blir behandlade i byråkratin.. spring runt bara, du har ju tid! Ännu mera papper, har du inte det med dig? Kom tillbaka... Snuttjobbarlärare är ju arbetslösa alltid då vi inte arbetar, även under terminerna. Ibland verkar det ganska onödigt att fylla i en massa papper och kopiera intyg hela året, bara för att ha en tryggad inkoms under 2 sommarmånader, under terminerna får man ingenting. Jag undrar hur många som är i samma båt?

Riksdagskampanjen börjar ta form. Det är snuttjobb det också, men ändå vill många göra det, även jag!

säkerhetsfunderingar

Det har hänt mycket de senaste dagarna och veckorna som har fått mig att fundera om vårt samhälle har förandrats och blivit osäkrare eller om det bara är en tillfällighet att det just nu händer så många våldsamma saker.

Det är inte bara VR:s magasin och Valborgsbråket .. det tycks vara något som bubblar under ytan. Hur kan vi godkänna att det finns människor som inte har något annat sätt att uttrycka vad de vill ha sagt än kaos och förstöring? Har vi misslyckats om en ung generation inte känner igen de kanaler som vi ser som självklara? Är det frågan om kommunikation? Helt enkelt att vi inte förstår varandra?

Min son blev slagen huvudet med en bandyklubba. Under lektionstid. Av en klasskamrat. Hur kan jag lita på att barnen har det säkert och tryggt i skolan? Det kan jag tydligen inte. Han blev t.o.m bestraffad för att inte ha suttit på sin plats... Är det bara jag som bekymrar mig för att en liten pojke inte ser en annan utväg, inget annat sätt att kommunicera än att göra en annan elev illa. Med avsikt, det var inget misstag. Hur kan jag förklara detta för barnen? Deras rättskänsla hänger inte riktigt med.. den äldre tyckte att pojken borde ha fått stryk (av storebror alltså), den yngre, som klarade sig med ett par dagars huvudverk och en jättebula i huvudet tycks inte riktigt förstå hur det egentligen skedde? Ingen av oss fårstår idén med att bränna ner magasinen...

Är det vår?

Oj, vad det var skönt att tillbringa några dagar på landet. Vi har sällan sett så mycket snö på vår gård. Vattenledningen var frusen. Ingen fara! Vi smälte snö till tvättvatten och använde det för att värma upp ledningen. Ett dygn efter att vi kom dit hade vi även dricksvatten (som vi hade varit tvugna att söka från grannen). Pojkarna tyckte att det var roligt att se när mamma fiskade granbarr från vattnet före vi tvättade händerna.. Allt detta kändes ganska roligt men tankarna går till alla de miljontals människor som inte har rent vatten. Inte har de snö heller. Vi tar det för givet att det går att vrida på kranen och det kommer hur mycket som helst.

Fick veta idag att jag blivit antagen till Helias lärarhögskola för studier i pedagogik. Undrar hur det går att kombinera med riksdagsval och arbetsliv? Intressant blir det i alla fall! Efter att ha jobbat som lärare vet jag att jag är en besvärlig elev. Jag hoppas på lärare med tålamod och god humor.

Jag har i ett par år bl.a. hållit föreläsningar om kommunikation. Det är inte lika lätt att syssla med i verkligheten. Det som låter bra är inte lätt att genomföra. Jag skickade ut mer än 10 pressmeddelanden till tidningar i Nyland efter nomineringen. Det såg ut att ingen skulle trycka det. Före påsk tittade jag ivrigt i Länsiväylä (de skriver ofta om utbildningsnämndens arbete). Äntligen nappade det! Tack för det Länsiväylä!

regn, regn

När jag skulle ta mig från ett möte i Kampen till Böle valde jag att skippa metron och i stället promenera den lilla biten. Bra med frisk luft, inte var det ju en lång sträcka. Men.. Visst har viblivit bortskämda med att man kan ta sig lite överallt utan att gå ut. Jag kan alltså ta bussen in till stan och sedan gå till Järnvägsstationen eller Stockmann utan att alls gå ut!

Jag försöker att alltid gå en del av sträckan utomhus, bara för att inte glömma hur det ser ut där uppe.. idag borde jag ha valt tunneln, det var som att gå i duschen, när jag kom till Böle var jag genomvåt... jag hoppas att detta är ett tecken på att våren kommer, varmt (relativt varmt åtminstone) och fuktigt väder i några dagar och sen kommer de första tussilagona upp.

Det blir en spännande vecka, jag skall jobba i St Michel på torsdagen. Vet inte om jag ens har varit där förr, synd att jag inte har mycket fritid. På lördagen blir det kretsmöte i Ekenäs. Då blir jag nominerad till riksdagskandidat för första gången. Lite spännande, men någonting jag ser framemot. Det är alltid trevligt att träffa det Nyländska gänget, vi ses alltför sällan.

Vilken vecka!

Det här veckoslutet har jag gått och väntat på i - ja flera veckor! Senaste veckoslut hade jag ingen fritid alls och under den här veckan har jag jobbat än i Lojo eller Hyvinge, än i Helsingfors. På fredagen blir det ännu en Lojo-dag, och sedan får jag sova!

Det där med Lojo är annors trevligt. Jg börjar smått le när jag kommer dit, förutom att den nya motorvägen är bra att köra och eleverna är motiverade, tror jag att det beror på blotta tanken att det finns en stad som är frivilligt tvåspråkig! Delvis är det ju också därför jag undervisar där; för att vårdpersonalen skall klara sig lite bättre med svenskspråkiga patienter.

Jag läste i tidningen idag att över hälften av företagsledarna anser att goda kunskaper i svenska är viktiga för verksamheten. Efter att det andra inhemska ( i praktiken alltså svenskan) blev frivilligt i studentskrivningarna tycker jag att den här vinkeln inte tagits upp tillräckligt. Ungdomar, som låter bli att skriva svenskan, antingen för att de inte vill sätta tid på svenskan eller bara prioriterar annat, stänger en massa dörrar. Det här är ju bra för tvåspråkiga unga, som bra klarar av båda språken, men det är synd att så många väljer bort inte bara språket, utan allt som kunskaper i svenska medför. Jag hoppas att både högstadiernas och gymnasiernas studiehandledare påminner dem om riskerna med att låta bli att skriva svenskan. Kunde man kanske göra studier i svenska mera roliga eller attraktiva?

Rädda skogen!

Jag blev så glad när jag läste i tidningen om planerna på en nationalpark i Storskogen i Sibbo! Det finns få saker som gör mig så glada som skogar, träd, natur som man kan "gömma" sig i. När jag besökte Island för snart fyra år sedan var det en stor chock för mig att det inte fanns några träd (några fanns det men inte så många som man är van vid). Vi besökte en trollskog i Reykjavik som planterades för 20 år sedan. Om riktigt gjorde sitt bästa kunde man gå in i skogen så att man bara såg träd. Tog man ett steg åt sidan såg man vägen. När jag var ung och bodde i Grankulla precis vid en skog brukade jag rymma dit när jag ville tänka och vara för mig själv. Där tyckte jag om att sitta på en sten och höra på fåglarna, äta bär (om det var den tiden på året) och bara njuta av att vara utanför allt stadsliv.

Vi behöver områden dit man kan gå och vara nära naturen, och det är ju synd om dessa områden inte är nära befolkningen. Att gå på promenad, skida, plocka bär och svamp, titta på träden, känna doften av multnande löv... det här kan man inte uppleva på TV eller med en dator. Och att vara tvungen att köra dit eller ta bussen, det känns inte riktigt rätt. Mina barn har haft tur eftersom de har haft möjligheten att bekanta sig med Skogs-Mulle och lära sig hur man beter sig i skogen. I scouterna lär de sig nya saker om skogen.

När man hugger ner skogen och bygger en massa hus hjälper det inte mycker att sedan plantera några träd för att ge ett intryck av att vara nära naturen. Vi måste se till att vi också planerar att lämna kvar skogar och ängar. För många barn växer upp på ställen där de inte kan besöka naturliga skogar, utan bara parker där människan har bestämt vad som får växa, och hur länge. Hur skall de lära sig att respektera naturen? Var kan de känna att de är en del av den?

Is och snö

Fick igår ett samtal av scoutledaren som ingen mamma vill få: Alex föll genom isen i ån... (vi fick upp honom och allt är väl..fortsatte hon)

Jag måste nog säga att allt inte är väl om en vargungeledare för ut barnen på ån. De förstår ju inte att det är skillnad mellan isen på ån och isen på sjön.... Det är ju tur att det inte var värre än att han blev våt upp till midjan..både pojken, telefonen och busskortet överlevde. Men.. när barn ser andra barn på ån tror de ju att det är OK och de förstår inte att man inte kan gå ut på isen var som helst. Ringde idag skolan och berättade om det som hänt. Kanske de kan ta upp saken, och påminna barnen. Det skall alla vi vuxna också göra. Ofta.

Det är härligt att snön smälter. Jag kommer inte ihåg när jag har gått och väntat på våren som i år. Vi flyttade till ett nytt hem i december och jag vet inte vad det finns på gården. Vilka blommor, buskar och träd som kommer att glädja oss i sommar. Min man är inte lika otålig. Snön är vacker den också om än jobbig då man nu är tvungen att skotta själv. Ett nytt hem och en ny gård gör varje dag till en julafton - nästan. Varje dag upptäcker vi något nytt, och varje dag händer det något, som får oss att vara glada och tacksamma att vi får bo där. Vi borde nog stanna upp och njuta av idag, och inte vänta på framtiden så mycket, den kommer ändå.

Nordismen leve!

Nordismen lever och mår bra. På lördagen ordnades igen den Nordiska vinterdagen på Hanaholmen. Pojkarna hade väntat på den sedan i fjol. Vinterdagen har blivit en tradition som vi inte vill missa från år till år. Jag jobbade som hästvakt och pojkarna bekantade sig med den nya grenen för i år: kanister-curling. De spelade i nästan 4 timmar. Pauser i mellan för norska våfflor och korv. Vädret kunde inta ha varit bättre, massor med barnfamiljer (läs: nya kompisar), och det var OK att tala svenska. Jag beslöt att alltid tala svenska först och översätta vid behov. Funkade bra. De flesta kunde svenska eller förstod så mycket att de klarade sig. Hästen var söt. Släden gick fort. Barnen var glada att få åka.

Sådana här tillfällen att visa vad man "missar" om man vänder ryggen till våra nordiska grannar och vår gemensamma kultur och historia. Det var den bästa reklamen man kunde tänka sig även för finlandssvenskar och det svenska språket i Finland.

Jag fick ett paket igår från USA. En gammal vän skickade ett tiotal täcken för prematurer. Nuppupeitto-föreningen lever än! Tänk att någon sitter och syr täcken för finska bebisar på andra sidan jordklotet! Ibland undrar jag varför det kan vara så mycket lättare att hjälpa människor i ett annat land än vårt eget. Kanske vi lätt tycker att samhället borde ta hand om våra medborgare, och då kan vi hjälpa dem som blir utanför. Men det finns nog många som behöver hjälp här också. Fick också ett brev från en familj i Åbo som hade fått ett täcke för sin prematur-baby. När man får veta att någon uppskattar arbetet orkar man igen sitta och sy. Ingen baby borde vara utan ett täcke. Inte ens små, små prematurer.

Välkommen till Tiinas tankar

Det här med bloggar har jag gått och funderat på i veckor.. det tycks vara modernt och trendigt. Men man måste väl ha något att säga också?

Det som jag just nu går och funderar på (som säkert många andra också) är det här med transportstrejken. Det är konstigt hur jag nog förstår rätten att strejka, och förstår varför (åtminstone delvis) strejken kom. Men. Det kan inte vara rätt att barnen skall lida. Det är totalt omöjligt för många barn att ta sig till skolan. För att inte tala om klubbar, sport, gitarrlektioner och scouter på kvällen. Hur klarar sig ensamstående föräldrar utan bil? De kan ju inte ta ledigt från jobbet utan lön. Själv har jag som tur jobb nära järnvägen i åtminstone 3 veckor. Man får se hur det går sedan.

Barnen tycks i alla fall njuta av vintervädret, trots att skolvägen tar uppemot en timme i vardera riktningen. Och vi planerar en tur till soptippen före råttorna kommer!