Riksdagen och jag

Besökte riksdagen med min son för ett par veckor sedan. Nicholas är bara 11 år men oerhört intresserad av politik. Han väntar ivrigt på att få komma med i den riktiga politiken, tycker att det är på tok för länge att vänta tills man är 14. Han tror fullt och fast att man kan ändra på saker som är fel. Eftersom han hade hört att vem som helst får gå till riksdagen och höra på plenum tog vi en sväng till Arkadiebacken en fredageftermiddag, efter skolan. Här hans reflektioner:

- bara ca 10% av dem som var med i början satt kvar till slutet ( och det var bara 30 minuter)
- han tyckte att talmannen var bra. Vice talman Anttila höll god ordning. Hon skulle vara en ganska sträng lärare.
- besvikelse över att talman Lipponen inte var på plats..
- han bongade rätt många politiker på basen av "De makthavande" (Itsevaltiaat). Det var roligt.
- många trappor upp.
- synd att man såg så litet av riksdagshuset. Vi måste gå på en rundtur en annan dag.

Fredagen den 13 hade vi partistyrelsens möte, den här gången i den "gamla" riksdagens auditorium. Jag talade om välmående i skolan (eller bristen därav). Jag har funderat mycket på det. Hur kan vi få trenden att vända? Det kan inte fortsätta så att allt flere barn och vuxna mår så dåligt i skolan. Jag är övertygad av att mindre grupper är en lösning. Men det krävs mer än så. Det var första gången jag höll tal i det "riktiga" riksdagshuset. Lite historiskt, men inte så spännande som jag trodde...

Under veckan var det annors också ganska många möten. Fullmäktigesammanträde på Kårkulla på torsdagen. På måndagen hade Delegationen för svensk service inom bildningssektorn gemensamt möte med våra kolleger i Vanda, Svenska Kommitten (var det rätt Patrik?). Intressant och inspirerande.

Det känns att jag börjar bli varm i käderna när det gäller delegationer, nämnder och fullmäktige på olika håll. Nu när andra året rullar känner man både de viktiga frågorna och människorna. Då är det också lättare att be om taltur och ta reda på saker. Allt oftare känns det att vi borde komma ihåg att det handlar om riktiga människor och deras liv. Det är inte frågan om statistik, data och pengar. Det är frågan om människor. Barn. Familjer. Sjuka. Åldringar. Utvecklingsstörda. De svaga i vårt samhälle sitter inte på möten och behandlar budgeter. Men de har en plats där. Min plats. Och din.